Kraschen

Kraschen, ofta är det så vi kallar den, dagen eller händelsen som tvingade oss med Utmattningssyndrom att förstå att något var riktigt fel.
Den dagen då det stannar, dagen då det inte längre går att ”skärpa sig”, ”rycka upp sig”. Dagen då det inte går ”lite till”.

Min krasch kom en mörk oktoberdag hösten 2014. Min plan var att det skulle gå lite till, min plan var att en undersköterska på jobbet skulle ta ett EKG på mig och att jag själv skulle kunna utläsa att allt var ok och därmed kunna köra på lite till, åtminstone det arbetspasset och den helgen på jobbet.

Så blev det inte, undersköterskan hämtade narkosjouren och han skickade mig till akuten. EKG´t som i min plan skulle vara OK och tillåta mig att köra vidare lite till var inte OK. Dagen slutade med att jag blev inlagd med hjärtövervakning. Jag fick inte åka hem till min familj och jag fick inte gå tillbaka till jobbet. Det här hade inte jag tid med! Undersökningar och ronder avlöste varandra. Nästa dag stod det en Kurator vid min fotända.

Läkarna hade kommit fram till att jag troligen gått med alldeles för hög puls under lång tid. Hjärtat hade tagit skada och jag hade begynnande Takotsubo. Min vänstra kammare var deformerad och därav hade jag hjärtinfarktssymptom utan att ha någon hjärtinfarkt. De förklarade att begreppet och tillståndet oftast ses i samband med katastrofer och trauman men att det mer och mer börjat dyka upp bland kvinnor med långvarig stress. Och på den vägen hamnade Kuratorn vid min sjukhussäng. Hon frågar om mitt jobb och jag hör mig själv säga -Nej nej, dra inte in jobbet i det här, mitt jobb är min semester. Kuratorn som var en äldre rar kvinna svarade – Jag hör att vi har lite att prata om och hon bokade in oss i ett samtalsrum.

Inne i samtalsrummet säger hon att om jag kallar ett treskifts jobb på en av de tyngre avdelningarna på hela sjukhuset till semester så skulle hon gärna vilja höra hur övriga livet såg ut för mig. Där nånstans brast det för mig, orden och tårarna vällde fram. Jag öste ur mig allt som varit senaste åren, sonens sjukdom, all min oro för honom, all min kamp för honom, all sjukgymnastik med honom, det dåliga samvetet för att inte orka med mitt äldre barn då mitt yngre tog all min kraft, alla svåra förluster vi haft i familjen och i min närhet senaste året, osämjan med en familjemedlem… och just det, jag kan inte sova och har inte kunnat det på över 2 år.

Kuratorn tittade mig rakt i ögonen och sa med bestämd röst – Du har varit alldeles för stark alldeles för länge !

2 Replies to “Kraschen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *