Vidbränd och utbränd, hur kunde jag missa det?

Hur kunde det bli såhär? Hur såg det ut innan den där dagen då det tog stopp? Innan dagen då det inte gick längre, då det inte gick att hålla ihop sig, skärpa sig, rycka upp sig mera… Innan den där dagen då jag blev ”avslöjad”, ja det kändes lite så, och fasaden rämnade och kvar stod sanningen. Jag var helt slutkörd.

Jag hade haft så många symptom så länge så det är lite svårt att i efterhand förstå att jag inte förstod. Jag har i efterhand svårt att förstå att ingen annan heller förstod, eller lyssnade jag bara inte på dem? Jag lyssnade definitivt inte på mig själv i varje fall. När jag tänker efter så kom ju faktiskt sambon hem en dag efter jobbet och sa att han hört nått om ”nån utmattningsgrej” på radion, han sa – Det var som om de pratade om dig! Det här var mer än ett år innan kraschen.

Jag tror att jag längst inne nånstans förstod. Men min kunskap om utmattningssyndrom, ”gå i väggen” och bli ”utbränd” som det kallades i folkmun, var mycket knapp har jag förstått. Jag visste inte riktigt vad det var och fördomarna fanns även hos mig. Jag tror att jag på fullaste allvar trodde att just jag inte skulle bli drabbad, att just jag skulle vara stark nog att hålla mig uppe. Jag var ju en fena på att rycka upp mig, skärpa mig och gå vidare.

Denna talang övade jag flitigt på under de sista två åren innan min krasch. Jag blev expert på att inte känna, inte pausa, inte stanna upp, inte reflektera. Jag skalade bort träning, vänner och att vara social för jag hade inte tid med det.
Jag förstod inte att jag skalade bort all min återhämtning, allt som gav mig energi. Jag var helt fokuserad på att orka med mitt jobb. Att jag inte längre orkade med min familj eller mig själv reflekterade jag inte över.

Jag hade fokus ställt längre fram, fokus att ta mig framåt. Fokus på att snart är det semester, snart åker vi på den där resan, då får jag vila, sen får jag vila. Sen, sen, sen, bara lite till, en månad till, en vecka, en dag, bara en dag till, bara den här saken… Jag förstod nånstans att det höll på att ta stopp, för mina klämkäcka kommentarer som ”vila får jag göra då jag blir pensionär” byttes ut till tankar närmre i tiden, bara jag klarar av den här jobbhelgen, bara ett jobbpass till… Så kom dagen då jag rullades från jobbet till akuten, det gick inte den dagen till slut.

Jag var avslöjad, jag orkade inte mera… och jag skämdes!

2 Replies to “Vidbränd och utbränd, hur kunde jag missa det?

  1. Jag fattade inget heller. Iaf inte hur allvarligt det var med mig. Själv ökade jag på aktiviteterna mer och mer, jag och min man fyllde 40 i början av 2014, i samma veva flyttade vi till vårt radhus. Vi hade 40-årsfest i augusti 2014 och jag vet att jag dagen innan var hos frissan och var helt matt. Men körde på med träning och PT…

    1. Ja precis så, jag sprang också bara fortare och fortare ju tröttare jag blev… Så känns det iaf när jag tittar i bakspegeln. Tror det är väldigt vanligt och egentligen en helt ”naturlig” reaktion med alla stresshormoner pumpandes i blodet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *