Ur min dagbok, Panik

Jag läser ibland i min dagbok, texter jag skrivit under resans gång. Tänkte att ni ska få ta del av mina första tankar. Dessa är skrivna de första två månaderna efter kraschen. Det är idag 3 år och 3 månader sen jag kraschade …

”VA? 2 månader?? Nä men jag går tillbaka i jobb efter 2 veckor! Jag! Hemma! Jag kan ju inte ens sitta still!”

”Vad är det som river i mig? Det river och sliter! Jag kan inte tänka, jag vet inte vad jag tänker. Jag känner inte igen mig själv, det är det enda jag kan tänka”

”Nä nu fan rycker jag upp mig! Nu måste jag lösa det här, hur gör man? Vad ska jag göra? Vad hjälper? Börjar googla, nä just det kan ju inte läsa längre! Faaan, tårarna rinner.”

”Jag kan inte lösa det här! Jag kan inte ens lösa, räkna ut, fatta hur jag ska hjälpa mig själv.”

”Innebär detta att jag, JAG!, måste ha hjälp? Ja jag behöver hjälp!”

”Läser mina ord från igår, jag behöver hjälp. Skrämmande hemska tanke, men oj vilken lättnad. Bäst jag skriver det idag igen, -JAG BEHÖVER HJÄLP! Så att jag inte glömmer bort denna insikt”

Det går inte att ta miste på att människan bakom denna text, jag alltså, var helt forcerad och fokuserad vid att fixa, lösa problemet, räkna ut vad som hänt för att kunna fixa till det (och antagligen fortsätta på utstakad bana). Det märks att personen bakom texten är van att lösa saker själv, inte ta hjälp osv. Typiska karaktärsdrag för en som blir utmattad och går in i väggen. Samma person hade plötsligt en hjärna som inte kunde tänka eller läsa och paniken var stor. Det enda som fungerade var att skriva, de andra kognitiva kunskaperna som att läsa och lyssna fungerade inte längre.

Det tog mig ett år efter jag skrivit dessa dagboksinlägg att förstå och acceptera att det som ”rev” i mig var ångest. Jag fattade inte det, jag trodde det handlade om stresshjärtat som läkarna sa att jag hade. Så här i efterhand förstår jag att det var både och till en början, men ganska snart enbart ångesten.

One Reply to “Ur min dagbok, Panik”

  1. Jag har i och med min krasch förstått att jag haft ångest i många år utan att fatta det.
    Och jag bloggade i flera år innan kraschen och när jag läser tillbaka så skäms jag.
    Av och på med allt. Träning. Viktminskning. Etc. Och med jämna mellanrum var jag sjuk. Förkyld. Bihåleinflammation hade jag flera ggr/år.
    Suck att jag inte fattade något.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *