Mindful, hur svårt kan det va?

Efter att jag blev utskriven från sjukhuset började djungeln med att få hjälp. Efter lite om och men erbjöds jag kuratorssamtal på vårdcentralen.

Kuratorn gav mig i uppgift att gå hem och öva på mindfulness, vilket jag inte ens kunde stava till. (Kan jag iof inte ännu heller om jag tar det ordagrant, haha). Jag menar att jag inte visste vad mindful innebar, hur det gick till osv… Inget en stressad själ har koll på tror jag.

Hon bad mig gå hem och sätta mig i soffan med en tekopp och sitta kvar då jag drack den, inte göra annat under tiden, inte läsa, inte scrolla runt på telefon osv. Kuratorn förklarade att jag skulle känna värmen från teet, känna smaken, är det grönt, rött eller svart te osv… vila och njuta av att vara i stunden. Kan väl inte vara så svårt tänkte jag, jo tjena! Glömde helt bort vad jag skulle göra då jag kom hem.

Nästa morgon tog jag nya tag. Gjorde en stor kaffekopp åt mig (drack inte te denna period utan pimplade kaffe), gick till soffan och satte mig med min kopp, bäddade in mig under filten så jag typ skulle sitta fast. Lite senare då jag svischar förbi vardagsrummet med en hög tvätt ser jag kaffekoppen på soffbordet. Åh tusan också, det var ju det jag skulle göra, det hade inte hjälpt att jag försökte låsa fast mig med filten. Koppen var fortfarande full och kaffet var kallt. Gick till micron och värmde kaffet och muttrade lite över mitt misslyckade försök till att vara mindful. Vad kan jag ha ställt micron på? En minut kanske, i varje fall för lång tid för att jag skulle stå still där och minnas vad jag gjorde.

Ngr timmar senare då jag skulle värma min lunch hittade jag kaffekoppen i micron. Försökte minnas vad jag hade gjort sista timmarna, hade ingen aning. Men kunde se spår efter mig, hade hunnit plocka ur halva diskmaskinen och fyllt den med skitig disk. Hade också sorterat tvätt, det också avbrutet mitt i för högarna låg över hela badrummet i en enda röra och ingen tvättmaskin var startad. Tvätthögen som jag skulle upp med första gången jag hittade kaffekoppen var på vardagsrumsbordet.

Jag bröt ihop, jag kunde inte ens dricka en jävla kaffekopp längre! Jag kunde inte sitta still och ändå fick jag inget gjort. Jag kände inte igen mig själv!

I mitt speedade, forcerade tillstånd konstaterade jag att nu måste nått göras åt det här. Nu ska jag lösa det här problemet och började googla mindful. Fattade inget av det jag läste för jag kunde ju inte läsa längre. Men skriva kunde jag och lyckades hitta en yogastudio och deras mailadress. Skriver nått i stil med inlägget ovanför, berättar om mitt misslyckade mindfulness försök. Skriver om mitt stresshjärta, att läkaren säger jag ska vila och kuratorn säger att jag ska vara mindful men att jag inte kan för att allt bara rusar inne i mig, hjärtat, tankarna, allt, det känns som en tornado är lös inne i mig.

Jag fick ett svar. En underbar varm kvinna svarade mig att hon visste precis vad jag gick igenom, hon hade varit där hon också. Hon frågade mig om jag ville vara hennes testperson i ett stressreducerande program hon arbetat fram men ännu inte lanserat. Jag träffade henne 6ggr, 2h åt gången. Bara hon och jag i en yogastudio, hon lärde mig andas långa djupa andetag (jag kunde visst inte andas heller). Vi gjorde mjuka yogarörelser på sköna ullyogamattor och jag hittade ett underbart lugn inom mig efter bara ngr träffar. Jag var såld! Jag älskar yogan och yogans fantastiskt stressreducerande egenskaper.

Jag tror faktiskt att jag redan där och då bestämde mig för att detta kommer jag att föra vidare en dag, ”pay it forward” typ …

Nu tre år senare är dagen här, jag börjar jobba deltid som MediYoga stresscoach och det känns så rätt.

4 Replies to “Mindful, hur svårt kan det va?

  1. Jag både skrattar och gråter, det är lite humoristiskt ändå 😉 mitt i eländet och jag känner igen mig så väl. Tack för att du delar / från en speedad själ

    1. Härligt att du kan se humorn i det hela 🙂 Ja ibland har jag tänkt att det skulle gå att göra en dålig komedi på det hela. En scen kunde vara inlägget ovan, andra scener kunde vara när jag gick runt och letade bilen på parkeringen genom att låsa upp och låsa tills jag såg var bilen fanns, eller i mataffären då jag betalt och gick hem utan mat… Jösses så tankspridd man blir då stressen tar över, haha, du har så rätt – låt oss skratta åt eländet så känns det lättare. Kram AnnaMaria

  2. Så härligt att du fick den hjälpen. För mig tog det mer än ett halvår att varva ner efter min krasch. Och det tack vare medicin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *