Rusande tankar …

Tänkvärda ord…

Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg om att hitta sin ”inre peace”.

”Vad som finns framför oss
och vad som finns bakom oss
är småsaker i jämförelse med
vad som finns inom oss”

Det finns så många kloka citat, detta tycker jag väldigt mycket om. Ett citat som agerat både tröst och stöd de dagar jag inte haft en aning om vem jag är och då tankarna bara rusat runt runt utan att jag egentligen kunnat tänka…

Vid hög stress känns det just precis så, att tankarna rusar, att vi tänker alldeles för mycket men ändå går det inte att tänka. Så kändes det för mig. Jag levde helt uppe i mitt huvud och hade ingen kontakt alls inåt.

Jag kan ännu ha sådana dagar, det ingår i livet tror jag, och vi har alla sådana dagar. Men numera ser jag dem och förstår att jag kommit ur balans. Jag inser, -Oj nu är det dags att backa hem igen, nu har jag flyttat upp till huvudet. Nu har jag tappat kontakten med mig själv, min kropp och mitt inre igen.

För 3-5 år sedan gasade jag på mera i dessa lägen. (För då kanske jag kunde rusa ifrån allt som skenade inom mig och slapp känna på det) Inte speciellt smart och inte så värst lyckat långsiktigt. Men en vanlig mänsklig rektion under stress.

Idag backar jag hem. Jag stannar upp, jag ser och jag hör. Jag vet att om jag bryter nu så blir det inte värre än att det var en sån dag. Det blir inte en kaskad av sådana dagar, jag låter inte dagarna bli till veckor längre. Jag gömmer inte mitt skenande sinne i en massa ”göranden”. Jag lägger mig ner och djupandas om jag är hemma. På jobbet kanske det får bli 5-10 lååånga djuuupa andetag på toaletten. Och en notering om att då jag kommer hem ska jag backa hem i min kropp, den skriker efter återhämtning. Jag skjuter inte upp återhämtningen till helgen eller semestern längre. Jag ignorerar inte min kropps och mitt sinnes signaler längre. Vissa dagar har jag inte alls lust att ta nån notis om detta, ibland är drivet att bara köra på och slippa känna starkt. Om det är så, då vet jag också att stressen tagit ett starkare grepp om mig och att det är extra viktigt att backa hem. Jag vet att 10-15 minuters långa djupa andetag faktiskt känns helt fantastiskt och att det lugnar sinnet.

Och jag vet att jag faktiskt hinner med 10 minuters djupa andetag, varje dag. Men mitt sinne försöker ändå övertala mig om annat, mitt tjattrande sinne tror inte alls på det där. Då hjälper det mig att tänka att ett dygn har 1440 minuter. Då inser jag att jag faktiskt hinner med 10 minuter, om sinnet ändå kacklar på att det inte hinner trotsar jag oftast det genom att ta 15-20 minuter. Det gäller liksom att visa var skåpet ska stå, det är inte tjattret i mitt huvud, det stressade sinnet som ska styra.

Backa hem, hitta in i kroppen och bort från knoppen… flummiga yogiska ord kanske. Men det handlar bara om att lyssna på din kropp, och då tystnar din knopp en aning. Det kan ske genom en skogspromenad, meditation, djupandning, mjuk långsam yoga… På bilden gör jag en meditation Sat Kriya vid vattnet, två stora favoriter, vatten och Sat Kriya. Dessa är mina sätt att backa hem på, hur gör du?

Detta handlar naturligtvis inte om att sluta tänka, vi har en fantastisk smart hjärna och den ska vi använda. Men alla som varit svårt stressade av en eller annan anledning vet att det blir ett himla tjatter och surr därinne och att det i detta läge är svårt att ens höra sina tankar då dom är för många.

Visste du att sinnet håller samma takt som din andning?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *